Anna

Vilken jävvvllllar bra dag! Den kunde inte varit bättre, ledig från jobbet, sov ut, städat, ätit lunch med familjen, PW med Amanda och nu snart gymmet med syrran. Hann klämma in Cas också.

Vilken energi jag har idag, helt underbart. Måste vara vitamintabletterna som kickar in, och solen såklart!

 

Ni vet hur det kan vara när man känner sig nere. Ni vet hur det kan vara när man känner sig bortglömd och tappat bakom en vagn. Ni vet hur det kan vara när man känner man sig värdelös, utan förhoppning att någon ska förstå.

 

Om ni inte vet, läs min beskrivning.

 

Ibland hamnar jag i grå zoner som jag så fint kallar det. Det spelar ingen roll vilken tid på månaden det är (mens) eller hur vädret är (för det mesta). Det handlar om handlingar och saker som jag och folk omkring mig säger och gör. Att få en komplimang tidigt på morgonen eller ett stort, äkta leende gör vem som helst glad, och den energin kan man oftast leva på resten av dagen.

 

Men om man som mig har lätt för att falla in i dem gråa zonerna, tro mig rätt nu, jag är inte en deprimerad jävel. Jag har lätt för att falla in i rosa zoner med ;). Men om man iaf hamnar i fel zon (grå) då är det inte lätt att ta sig ur.

Du känner dig nere, kanske inte har en förklaring, du kanske har hakat upp dig på en bagatell och blåst upp den likt en ballong. Du kanske har en rent av pissig dag i skolan, eller på jobbet. Folk kanske är otrevliga och säger helt fel saker just till dig, just på den dagen.
Du börjar klanka ner på dig själv, ser brister du normalt inte ser. Du börjar tänka negativt, det blir en rullande karusell av allt. En ond spiral och till slut så ligger du på botten, helt utmattad av allt negativt. Man har svårt att få ihop en meningsfull vardag om saker och ting inte går som planerat ibland. Då blir jag deppig. Planering är a och o för mig, jag är inte lika principfast som jag brukade vara. Jag kan rucka på ett planerat träningspass för att istället träffa mina vänner. MEN jag har också blivit bättre på att säga nej. Det är viktigt.

 

Hur kommer man då ur en grå zon?

 

Det finns faktiskt en sjukdom som kallas HSP, highly sensitive person. Det beskriver jättebra hur humöret går upp och ner, och oftast utan förklaring. Det finns även många böcker i ämnet, och alla verkar tycka om att beskriva "sjukdomen" som att man är känslomässigt begåvad.

 

Ungefär så här; Jag mår piss, allt är dåligt, jag har ingen kondis, min mage är sladdrig och pluggandet går bajs. Nästa dag är jag hur positiv som helst till ALLT! TJOOHOOO. Dagen efter är allt skit igen...

 

Näää men då är jag begåvad med känslor. Tack, men det hade varit fullt tillräckligt med hälften.

 

Innan jag sätter mig ner och skriver ännu ett djupt, meningsfullt inlägg på bloggen med en läsare (Becka) så tänkte jag lägga upp denna video! Lärarna på min gamla gymnasieskola har spelat in en alldeles egen harlem shake, Sunnerbo shake. Hur kul är inte det?

 

 

Idag är det nästsista dagen på månaden. Jag undrar ibland vart tiden tar vägen, och hur den används. Är det så som alla säger att tiden flyger iväg?

 

Jag måste få dela med mig av upplevelser från jobbet, hur kul kan det vara tänker ni då eftersom jag jobbar i en industri. Jag har många bra, roliga, långa, korta, härliga, dumma, tröga, snälla och smarta människor omkring mig på jobbet. En del skulle jag kunna strypa, en del vill jag bara skaka om hårt och länge (på det dåliga viset), en del vill jag krama och aldrig släppa och en del vill jag bara leva mitt liv med! Eller inte riktigt så nära inpå för alltid, men ibland känns det som att en diskussion på jobbet om något intressant aldrig borde få ta slut. Vissa människor kan fånga mig så hårt att jag verkligen står och lyssnar på dem. Annars kan man ju slå det klassiska dövörat till och le fejkat och fult.

 

Att prata om sex, hälsa, träning, mat och fjanterier är det vanligaste bland alla tjejer på avdelningen. Och det är just dem pinsamma situationer vi delar med oss av som för oss närmre varandra. Man börjar först prata lite kallprat om väder och skit, sen drar något ett oskyldigt skämt, sen drar någon ett skyldigt skämt (läs snusk) och sen är man fast i en lång och rolig konversation. OM, stort fett om, man har klickat som människor. Det är ju inte alls säkert att man klickar som människor.

 

Det viktiga är att man är ärlig, och inte spelar någon du inte är. Det funkar inte i längden, speciellt inte på ett arbete du spenderar nio timmar av din dag, fem dagar i veckan på.

 

Vill nog bara ägna detta inlägg till mina fantastiska kollegor och undersåtar som står ut med mig dag in och dag ut. Allt löser sig med en kram hörrni, motto och filosofin på jobbet!

 

Det har varit ett par oroliga veckor i lägret. Det börjar dra ihop sig, påsen ska som sagt snart knytas och kastas långt åt helvete. Men jag vet inte vart jag ska kasta den ännu, vad den ska innehålla eller om den faktiskt ska kastas iväg överhuvudtaget. Min framtid är så oviss och luddig att jag bara vill kräkas på den och gömma mig.

 

Jag är en mästare på att skjuta upp saker, den bästa dagen att få saker gjort enligt mig är IMORGON, och det är det stora felet på mig. Jag måste ta tag i saker och få tummen ur röven. Att behöva jobba 8-5, plugga matte, rida och ta hand om hästen och sen samtidigt träna själv tar musten ur mig.

 

Att erkänna för mig själv att "Anna, vafan gör du? Du har dragit på dig tonvis med skit, deal with it! Red ut skiten! Gör det till en vacker kaka som du saktar bakar och gräddar i ugnen" är svårt. För jag har insett att jag under flera års tid försöker rädda mig själv från ett totalt sammanbrott. Sammanbrott, ganska likt Schulmans dödsångest, drabbar mig allt mer ofta. Att verkligeheten hinner ikapp, grabbar tag i en och försöker rädda my sorry ass.

 

Men jag försöker se det som framsteg i min livsprocess, dessa sammanbrott ser jag som nödvändiga hinder som man måste kravla sig över för att kunna lägga bakom sig och växa som människa. För det är väl det som är lite meningen med livet? Att växa som människa och lära av misstag.

 

Kommer nog bli en del sådana här inlägg på bloggen framöver, jag behöver skriva ner med ord vad som händer i min hjärna. Det ska bli en fröjd av dela med mig av mitt ångerfulla liv fyllt utav stress och livsbeslut!

 

Nu kommer det, det efterlängtade inlägget om hur jag Anna Nilsson dödade en stackars ekorre. May he rest in peace!

 

En kväll när jag skulle ut till hästen satte jag mig i bilen, helt omedvetande om vilket öde som skulle drabba mig endast minuter senare. När jag kommer körandes och spelas ashög musik (Demi Lovato, drömmer mig bort att det är jag som sjunger och att alla älskar det). Plötsligt ser jag något som ligger mitt på vägen, det är mörkt ute och jag hinner knappt reagera på det döda kadavret.

 

Men nyfiken som jag är bestämmer jag mig för att packa tillbaka för att inspektera djuret nämre. Jag backar och backar, det går lite hit och lite dit. Inte helt rakt då, så tanken på att jag snart kommer backa på djuret slår mig.

Helt plötsligt gungar det till i hela bilen. Då har jag backat på ekorren, stackars ekorren huvud blir helt mosat.

Jag skriker högt och messar genast första personen på telefonen som kommer upp. Stackars Becka får bli den första att veta att hennes kompis är en djurmördare.

 

Så ja Sverige, jag backade på den ekorren och är fullt medveten om att hans familj aldrig kommer glömma det som hänt men en sak är jag ganska säker på och det är att han redan hade lämnat jordlivet innan jag blev inblandad.

 

Rest in peace lilla krabat!

 

Dagarna har bara flugit fram och jag har ingen ork till något mer än jobbet och träning. Det är väl ingen nyhet att Januari är en sugig månad som endast bär med sig tråkigheter och utelämnande av pengar. 

Och därför bör man piffa upp vardagen med lite mys, mysan Mys! Så nu sitter vi (jag berra och manny) hemma hos manny och väntar på mat. Martina ska göra crêpes och efter det ska vi dricka varm choklad med grädde. 

 

Jag vill bara planera och boka en resa nu! Så att man kan åka iväg snart. Fy fan för snön som har fallit som gör att jag inte kan rida eller något annat än att frysa röv av mig. 

 

 

Idag har jag haft en väldigt effektiv dag. Jag har bakat bröd, varit nere och handlat diverse saker på Ica, gått fram och tillbaka till stallet och där gjort iordning. Och klockan är bara tre, snart ska jag nog gå och träna på Actic med Manny med.

 

Det blir mycket bloggande idag. Skrev nyss till Nils "Är så uttråkad!" Men det är jag faktiskt inte, jag blir sällan eller aldrig uttråkad. När jag säljer hästen kommer jag nog bli det. För det finns för mig alltid saker att göra, det är underbart! Tänk att alltid leva i ett ständigt projekt. Det händer alltid något, man blir liksom aldrig nöjd. För så fort du blir nöjd (nu snackar jag inte abstrakta, dumma saker utan nöjd med livet som en stor gåta) då blir du uttråkad!

 

Nu till något helt annat!
 Jag vet att jag kan uppfattas som cool, hård, tuff och anmält bäst! Men, stort fett men, jag älskar mesmusiken. Och det är den som keep me going. Jag älskar liksom att leva i den där rosa drömbubblan. Min pojkvän älskar att påpeka det. Men jag bryr mig inte! Jag fullkomligt smälter av tanken på romantiska komedier och lyckliga slut med cheesey musik.

 

Så nu ska ni få ta del av musiken som jag drömmer mig bort till just nu. Föreställ er mig, mockandes i stallet, lyssnandes på denna musiken och intervjuar mig själv. HAHAHA! "Jaha Anna hur känns det att bli den yngsta någonsin att bli uttagen till landslaget och få rida OS om tre år?"

 

JO TACK DET KÄNNS JÄVLIGT BRA!

 

 

Klockan är kvart i fem när jag skriver detta och det är redan kolsvart ute. Blir så trött. Paddocken hade frusit idag med så rida var ju bara att glömma och aldrig i livet att jag sätter mig på den där mördarmaskinen i skogen. Det ska vara fyra stabila väggar runt oss när jag ska sätta igång honom till våren.

Pratade lite med en kvinna på jobbet som tipsade mig lite inför säsongen, om att jag kan byta bett till ett smalare och att jag ska sätta upp små mål på vägen. Det är bra att ha folk på jobbet som är så hästkunniga. Båda mina produktionschefer har hästar, till fördel för mig kanske ni tänker! Ett utmärkt samtalsämne tänker jag!

 

På min lediga dag, som jag delvis spenderade med min storasyster i skogen, så har jag köpt mineraler till mitt monster, varit hos mitt monster, fått besök av Laura och Becka och kollar JVM. Till Sveriges besvikelse sumpade killarna chansen och looooosade. Så jag har parkerat mig i mamma och pappas säng och tänker göra något som jag aldrig gör. Nämligen kolla in musikvideos. Åh så kul!

 

Idag har jag och min syster varit ute och fotat. Vi tog på oss varsin långklänning och åkte till Bräkentorp.

 

 

 

Som alla andra nyårsdagar så sover man alldeles för länge. Vaknade tolv idag och masade mig hem först ett. Suck. Halva dagen är förstörd....buhu. Min förkylning börjar ge sig. Damn you! I must break you!

 

Gott nytt år på er allihopa! (mycket roligare och bättre att säga gott nytt år än god jul, OM man inte säger gott nytt. Punkt, det är hemskt!)

 

Mitt huvud är liiiite efter idag, mer än vanligt ja. Totalt täppt i hjärnan av snor och min hals är inte alls med mig idag. Men det kunde varit mycket värre. Eller vänta, jag är kvar i Ljungby...

 

Ikväll vankas det middag för fulla muggar här hemma. Jag och mina tjejkompisar ska nämligen fira in det nya året med tre rätters och spel. Det blir nog en lugn afton, ingen är så supersugen på att dricka så att man tappar skallen. Det blir mest findricka. Kan ta bild på maten och lägga upp till er imon.

 

 

 

 

 

Ibland, vissa dagar, är det inte lika kul att ha en oseriös blogg. Man vill ibland kunna dela med sig av tråkigheter eller djupare tankar. Självklart skulle jag aldrig gå in på detalj eller hänga ut någon. Men ibland är det skönt att vädra tankarna. Att kanske skriva ner dem och få perspektiv på ett helt nytt sätt.

Jag anser att det är en slags terapi att kunna skriva ner saker. Man kan då bli påmind om hur man mådde eller bara läsa sina tankar med egna ord.

 

Nu när 2013 närmar sig, och jag har ingen klänning eller fest att gå på!!, så börjar man onekligen att tänka på det gångna året. Det var en arbetskamrat som sa rakt ut i luften att 2013 kommer bli bättre än 2012, hennes år hade tydligen "sugit röv". Jag kan inte mer än hålla med. Detta kommer fan bli mitt år! Det bara känns i hela kroppen.

 

Och jag kan allvarligt säga att jag förtjänar det! Ett Anna-år. Det ska så klart vara både djupa dalar och höga toppar. Men mest ska det var höga toppar. Tråkighet efter tråkighet har förföljt mig detta året. No more I say!

 

God Jul på er alla sitter väl korrekt i denna juletid. Även om det inte är min absoluta favvofras. Det är glad måndag.

 

Julen 2012 kommer gå till historien på fler än tre olika sätt.

 

• Vi har ätit alldeles för mycket äcklig mat. Vi ska snart till mormor och morfar, där blir det god mat. Det vet jag.
• Vi skulle inte köpa ngr julklappar till varandra men som vanligt kommer mamma och pappa med "roliga klappar" till mig och Elin. Dem säger att vi är bortskämda. Skulle hellre vilja se på saken så här; Min mamma och pappa är ge-bort-galna. Mest pappa. Jag köpte faktiskt en grej till syrran med. Se bild nedan.
• Elin och jag låg i min säng och kollade sista avsnittet av julkalendern! Skitbra!
• Jag somnade till Kalle Ankas jul. Igen.
• Jag vann på Bingo Lotto!!! Hell YEAH! 100 kr... Nils vann en ny lott.
• Var och shoppade kläder till mig själv dagen före doppardagen. Det var kul!

Igår landade vi på svensk mark, och vips var vi tillbaka i verkligheten. Känner för att gråta floder och gräva ner mig i ett hål.

Fick ett varmt välkomnade igårkväll av mina föräldrar. Varm, god mat och en helkväll med pojkvännen.

Sov till tolv idag, så jäkla trött efter allt turistande och shoppande. Men jag skulle ändå ge min vänstra lilltå för att få åka tillbaka. London in my heart, 4 evaaaa!