Anna

Idag är det nästsista dagen på månaden. Jag undrar ibland vart tiden tar vägen, och hur den används. Är det så som alla säger att tiden flyger iväg?

 

Jag måste få dela med mig av upplevelser från jobbet, hur kul kan det vara tänker ni då eftersom jag jobbar i en industri. Jag har många bra, roliga, långa, korta, härliga, dumma, tröga, snälla och smarta människor omkring mig på jobbet. En del skulle jag kunna strypa, en del vill jag bara skaka om hårt och länge (på det dåliga viset), en del vill jag krama och aldrig släppa och en del vill jag bara leva mitt liv med! Eller inte riktigt så nära inpå för alltid, men ibland känns det som att en diskussion på jobbet om något intressant aldrig borde få ta slut. Vissa människor kan fånga mig så hårt att jag verkligen står och lyssnar på dem. Annars kan man ju slå det klassiska dövörat till och le fejkat och fult.

 

Att prata om sex, hälsa, träning, mat och fjanterier är det vanligaste bland alla tjejer på avdelningen. Och det är just dem pinsamma situationer vi delar med oss av som för oss närmre varandra. Man börjar först prata lite kallprat om väder och skit, sen drar något ett oskyldigt skämt, sen drar någon ett skyldigt skämt (läs snusk) och sen är man fast i en lång och rolig konversation. OM, stort fett om, man har klickat som människor. Det är ju inte alls säkert att man klickar som människor.

 

Det viktiga är att man är ärlig, och inte spelar någon du inte är. Det funkar inte i längden, speciellt inte på ett arbete du spenderar nio timmar av din dag, fem dagar i veckan på.

 

Vill nog bara ägna detta inlägg till mina fantastiska kollegor och undersåtar som står ut med mig dag in och dag ut. Allt löser sig med en kram hörrni, motto och filosofin på jobbet!

 

Det har varit ett par oroliga veckor i lägret. Det börjar dra ihop sig, påsen ska som sagt snart knytas och kastas långt åt helvete. Men jag vet inte vart jag ska kasta den ännu, vad den ska innehålla eller om den faktiskt ska kastas iväg överhuvudtaget. Min framtid är så oviss och luddig att jag bara vill kräkas på den och gömma mig.

 

Jag är en mästare på att skjuta upp saker, den bästa dagen att få saker gjort enligt mig är IMORGON, och det är det stora felet på mig. Jag måste ta tag i saker och få tummen ur röven. Att behöva jobba 8-5, plugga matte, rida och ta hand om hästen och sen samtidigt träna själv tar musten ur mig.

 

Att erkänna för mig själv att "Anna, vafan gör du? Du har dragit på dig tonvis med skit, deal with it! Red ut skiten! Gör det till en vacker kaka som du saktar bakar och gräddar i ugnen" är svårt. För jag har insett att jag under flera års tid försöker rädda mig själv från ett totalt sammanbrott. Sammanbrott, ganska likt Schulmans dödsångest, drabbar mig allt mer ofta. Att verkligeheten hinner ikapp, grabbar tag i en och försöker rädda my sorry ass.

 

Men jag försöker se det som framsteg i min livsprocess, dessa sammanbrott ser jag som nödvändiga hinder som man måste kravla sig över för att kunna lägga bakom sig och växa som människa. För det är väl det som är lite meningen med livet? Att växa som människa och lära av misstag.

 

Kommer nog bli en del sådana här inlägg på bloggen framöver, jag behöver skriva ner med ord vad som händer i min hjärna. Det ska bli en fröjd av dela med mig av mitt ångerfulla liv fyllt utav stress och livsbeslut!