Cas, mitt hjärta
Inte nog med att det bara regnar och blåser ute hela tiden. Nu ska snart min fina kille lämna mig (hästen). Efter 5 år tillsammans har han varit min fasta punkt i livet. När allt annat skiter sig så vet jag att jag har Cas. Det låter så himla klyschigt att säga det här men det är faktiskt sant, och det är att Cas har alltid lyssnat och är verkligen min bästa vän. Han har en underbar personlighet, helt otroligt att en häst kan få en att känna så mycket på en gång. Jag kommer sakna hur han til
tar på huvudet när han står inne, bara för att få uppmärksamhet och att få någon att klia honom på mulen. Jag kommer sakna att varje dag ha något att se fram emot. Att få åka ut till stallet och träffa stallkompisarna. Dem som jag har kommit så nära. Att stå där i boxen och mocka och prata skit och skratta tillsammans. Sen rida ut i skogen eller svettas i paddocken. Det finns ingen bättre träning och det står jag fast för. Jag kommer sakna den här livsstilen så mycket, det går inte ens beskriva.
Men jag hoppas och tror att han kommer få det bra och trivas i sin nya familj. Han ska till en supertrevlig familj upp i Norrköping, där familjens 16åriga dotter ska ha huvudansvaret om honom. Jag var själv 16 när jag fick Cas. Kommer aldrig glömma allt vi har gått igenom och allt han har lärt mig. Jag kommer gå ur den här relationen med så mycket erfarenhet och när jag om några år ska köpa en egen häst igen, förhoppningsvis, så kommer jag veta exakt vad jag vill ha.
Det kommer inte finnas en häst som kan ersätta Cas. Aldrig. Han är en unik, underbar häst.
