Ett blött avsked
Att säga hejdå var nog det jobbigaste med hela grejen att hon flyttar. Imon och alla andra dagar efter det början ju längtan efter att ses igen och man börjar planera lite när vi kan flyga ner till Barca och hälsa på. Sen får man intala sig själv att det är bara två månader, kanske mer....
För lite mindre än en timme sen stod vi och kramades och grät. Ärligt talat tog hon en liten bit av mig med sig till Barcelona för att alltid vara med henne. Hör du det Martina, gör inget som inte jag skulle göra! Som jag skrev innan, det är som att jag går på autopilot nu. Jag orkar liksom inte bry mig längre om småsaker. Jag blev till exempel flyttad till en ny avdelning där jag inte känner någon. Fikarasterna är ett ständigt panikfyllt trauma där jag inte vet vart jag ska sätta mig. Jag klänger mig fast vid den stackars sommarjobbaren som även han blev flyttad från vår trygga vrå bland tanterna. Jag saknar tanterna!
Men mamma sa en bra sak till mig idag när jag var hemma över lunch. "Tänk så här Anna; Jag tjänar pengar! Jag tjänar pengar!" Och det är ju så jävla sant! Jag tjänar pengar och jag har det inte så dåligt som barnen i Afrika. Jag ska jobba i två veckor till och det kan jag banne mig stå ut! En erfarenhet rikare med andra ord.
Skit, jag börjar sju imon! Jag är så jävla rädd att jag inte kommer komma upp. Så jävla pinsamt skulle det vara att springa in där bland alla killar och ha värsta paniken. För det har jag väl sagt? Jag jobbar bara med killar nu. Och dem spelar bara hårdrock och dem pratar konstigt och dem är starka (dem jobbar därmed typ dubbelt så fort som jag, kan ju säga att vi lyfter ganska tungt och står på benen hela tiden). Vart är alla Y-kromosomer?!
Martina Tosig och Anna Nilssovic