Anna

Min stora rädsla

Jag har sedan jag varit liten haft svårt för att ringa folk. Det kan vara vem som helst om vad som helst. Typ ringa en kompis för att leka, nu snackar vi riktigt liten typ 6 år. Nu på äldre dagar, 13 och uppåt, har jag haft svårt för att ringa och boka saker. Till exempel med frisör eller tränare. Det som skrämmer mig är att jag inte vet vad jag ska säga. Det är som att hålla tal i skolan. Det är samma känsla i magen. Men jag har blivit bättre. Jag har till och med ting till tidningen Veckans affärer och skällt på dem för att dem skickar räkningar hem till mig utan att jag har fått en syl i vädret om saker. Idag tog jag mod till mig, som jag har samlat hela helgen, för att ringa min nya tränare. Jag har 4 tränare nu, det är helt sjukt vad många det är som ska kommentera och kommer med åsikter på hur jag ska få den där åsnan (Cas) att hoppa. Jag har två hopptränare, en dressyrtränare och en som rider Cas åt mig och hjälper mig med småsakerna. Och jag gillar dem starkt allihopa!

Iaf, den nya tränaren. Jag hade henne som tränare när jag var i åldern runt 9 år. Då var jag lite kaxig och gjorde saker som man egentligen inte ska göra när man är i den åldern. Typ tog av mig hjälmen i slutet av ett ridpass, ledde upp hästen i långatyglar upp till ridhuset och gick in till hästar som kanske inte var meningen att man skulle gå in till. Men det lärde mig en del och jag är glad idag att jag fick den kritiken. Varje gång jag träffar denna nya tränaren blir jag den lilla flickan igen och blir så osäker. Hon har ju ändå sett mig växa upp och jag har alltid sett upp till henne. Så idag ringde jag henne för jag kan inte rida för henne på torsdag. Hon svarade inte. Tänkte inte mer på det utan jag pluggade glatt (HAHA) vidare. Nu för en tio minuter sedan ringde hon upp mig igen och var väldigt gullig och snäll. Jag fattar ibland inte vad det är som händer i min skalle när allt blir svart och huvudet bara säger nej.

Kolla gärna in på hennes fina hemsida! http://www.jkstable.se/