Anna

Idag när jag slog upp kultursidan på expressen ser jag till min förvåning en relativt okänd text av Astrid Lindgren. Det är en text hon skrev på 90-talet till sin gode vän Margareta Strömstedt. Astrid skrev i texten om rasism och om ett barndomsminne som gnagt sig in under huden på inte bara henne själv utan även läsare som idag slår upp sidan på expressen. Hon fångade mig i alla fall. Vilken människa hon var ändå, vem kan skriva som hon? Vem kan se saker som hon gör? Vilken vuxen människa kan skriva om en världens starkaste flicka som har röda flätor som står rätt ut ? Ingen förutom Astrid Lindgren.

" En dag i juli 1916 grät jag mycket. Det är bara 75 år sedan, så därför minns jag det som igår. En dag när jag och min bror gick till våran farmor fick jag en bok, närmare bestämt en inbunden årgång av tidningen Idun. I boken såg jag en bild på en kvinna, hon var fint klädd. Hennes två barn bredvid henne var också fint klädda. Men kvinnan, som hette Madame Dreyfus, var ledsen. Hennes man har blivit skickat till Djävulsön. Och det är bara för att han är jude, jag vet inte vad jude är eller vad det kan finnas för anledning att skicka honom dit. På kvällen grät jag mig till sömn, allt var så orättvist. Min mor frågade mig hur det var fatt, jag svarade med att; därför allt är så sorgligt. 1938, kristallnatten i Berlin, all ondska visade sig mot folk endast för att de var judar. Jag grät då också för att allt var så sorgligt.