Djupt
Det har varit ett par oroliga veckor i lägret. Det börjar dra ihop sig, påsen ska som sagt snart knytas och kastas långt åt helvete. Men jag vet inte vart jag ska kasta den ännu, vad den ska innehålla eller om den faktiskt ska kastas iväg överhuvudtaget. Min framtid är så oviss och luddig att jag bara vill kräkas på den och gömma mig.
Jag är en mästare på att skjuta upp saker, den bästa dagen att få saker gjort enligt mig är IMORGON, och det är det stora felet på mig. Jag måste ta tag i saker och få tummen ur röven. Att behöva jobba 8-5, plugga matte, rida och ta hand om hästen och sen samtidigt träna själv tar musten ur mig.
Att erkänna för mig själv att "Anna, vafan gör du? Du har dragit på dig tonvis med skit, deal with it! Red ut skiten! Gör det till en vacker kaka som du saktar bakar och gräddar i ugnen" är svårt. För jag har insett att jag under flera års tid försöker rädda mig själv från ett totalt sammanbrott. Sammanbrott, ganska likt Schulmans dödsångest, drabbar mig allt mer ofta. Att verkligeheten hinner ikapp, grabbar tag i en och försöker rädda my sorry ass.
Men jag försöker se det som framsteg i min livsprocess, dessa sammanbrott ser jag som nödvändiga hinder som man måste kravla sig över för att kunna lägga bakom sig och växa som människa. För det är väl det som är lite meningen med livet? Att växa som människa och lära av misstag.
Kommer nog bli en del sådana här inlägg på bloggen framöver, jag behöver skriva ner med ord vad som händer i min hjärna. Det ska bli en fröjd av dela med mig av mitt ångerfulla liv fyllt utav stress och livsbeslut!