Anna

Så igår fick jag sms av Cas nya ägare Angelica. Hon och hennes döttrar tog över honom för ca tre veckor sedan. Allt har funkat fint, de verkar trivas bra med honom och jag vet att de gör ett bra jobb. Det betyder allt för mig att Cas har det bra och mår bra. Hemmet dit han skulle komma var det viktigaste för oss i familjen. Att ta beslutet att sälja min kille var hårt nog. När han väl flyttade rasade allt samman. Det kanske är svårt att relatera till när man inte har upplevt ett sånt ansvar och sådan kärlek till någon. Det är inte en katt eller hund. Det är en häst. Som har speciella vanor, speciellt foder, säregen personlighet och tusen andra grejer att tänka på för att vardagen ska rulla på bra.

Vad ska jag göra nu? Mitt liv har ingen mening tänkte jag... Lite väl drastiskt kanske men så tänkte jag. Det är som att starta upp från noll. Att behöva bygga upp ett nytt liv. Utan häst, utan att ha ansvar för någon annans liv.

Men det funkade bra, jag har en del plugg så jag försöker hålla mig sysselsatt även om mina tankar ofta går till Cas och jag saknar honom som bara den.

I smset från Angelica igår beskrev hon en olycka som Cas varit med om, så illa att veterinärer dömde ut hans ena öga och sydde igen. Då brast det för mig. Min fina kille. Det som gjorde mest ont var tanken på att jag inte var där och att jag inte kommer vara där i hans rehabilitering. Jag hoppas verkligen att allt kommer bli bra och att han kan leva ett bra liv efter detta.

När ska Gud sluta skita mig i munnen? Vad har jag gjort som är så hemskt?